11846587_926149947431097_6510017788246425229_n

Krönikören från snaphanen, Julia Caesar skriver under en pseudonym för att behålla sin anonymitet. Hon har värnat om sin anonymitet utifrån, att hon vill skydda sin barn och barnbarn då hon skriver om obehagliga sanningar gällande etablissemangets politik. Denna rättighet att få vara anonym hotas nu av media som vill avslöja hennes identitet. Hon har i söndagskrönikan: Mardrömmen beskrivet hur delar av media så som DN vill ha en intervju med henne. Hennes integritet och anonymitet är hotat av media som inte kan ta ett nej som ett svar.

Det verkar som om media granskar folket på uppdrag av makten. Där sanningssägare ska trakasseras, förföljas för att därefter känna sig pressad till tystnad. Vi ser hur media förföljt Sverigedemokraterna som utsätts för smutskastning varhelst och närhelst detta är genomförbart. Sverigedemokraternas väljare har kallats för rasister, fascister, nazister samt arga, unga vita outbildade män men även för att vara missnöjda väljare som inte vet bättre. När ska media börja med saklig och opartisk granskning av makten det så kallade etablissemanget?

“Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn. Mina allra käraste.” Julia Caesar

Även om vi har yttrandefrihet i Sverige och alla ska känna sig trygga med att uttrycka sin åsikt, så tänker jag varje dag på vad min kritik på denna blogg kan få för konsekvenser för mig och mina barn. Precis så som Julia Cesar beskriver så finns det starka skäl till att vara anonym när makten samt islam kritiskt ska granskas.

“Mitt andra skäl att skriva under pseudonym är min vetskap om vad islamistiska extremister och våldsgrupperingar som AFA och Revolutionära Fronten är kapabla till. Jag är visserligen gammal men vill gärna få behålla huvudet några år till.” Julia Caesar

För att återgå till Julia Caesars upplevelse, av att bli ofredad utav DN journalisten Niklas Orrenius som var den utsände att söka en intervju med Julia. DN journalisten menar att Julias version av händelsen när de uppsökte henne i hemmet inte stämmer. DN:s version kan låta mycket trovärdig där de vill förmildra omständigheterna med deras påträngande besök.  Läser man den känner man lätt igen sig i hur man själv skulle bete sig när man går och ringer på hos en okänd person man aldrig träffat.  Inte skulle man då banka, skrika, gorma, springa runt och stirra in genom fönstren?

Problemet är att DN journalister inte är vanligt folk de är just journalister. De vet hur man pressar någon som absolut inte vill att öppna en dörr. Deras jobb är att inte nöja sig med ett nej. Som en våldtäktsman men med bättre betalt.

Via Granskning Sverige kan vi lyssna på hur Niklas ställs till svars för aktuellt beteende.

Jag ringer runt till vänner som jobbar eller jobbat inom media, ingen av dessa vill ställa upp med namn men medger att så här kan det visst gå till när man jagar någon som inte vill bli intervjuad. Ingen av dem påstår att det finns nått orealistiskt i Julias berättelse.

Via nedan citat beskriver Julia Caesar hur hon känner sig förföljd. Media vill tysta henne som skribent då hon via sina skildringar beskriver ett Sverige som media gör allt för att mörklägg och inte själva rapporterar om. Julia Caesar har tidigare även varit journalist på DN.

“Lugnet har förvandlats till en mardröm”

“Men det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.”

Är det så illa att media har blivit etablissemangets förlängda arm till att granska folket? När det i själva verket är som så att det är makten som ska granskas. Vår yttrandefrihet är en grundlag men det finns effektiva sätt att tysta människor genom att  förfölja, pressa, hota samt stigmatisera med nedvärderade epitet.

Den här situationen med Julia Caesar påminner mig om när mina journalist vänner berättade om hur de vid ett stort journalistmöte, med ägare och chefer till aktuell tidning uppmanats att klämma åt Sverigedemokraterna till valet 2014. Vidare har jag fått berättat till mig hur de inte får rapportera om hur kommunernas verksamheter påverkas av invandringen, inte får beskriva tiggarnas situation mer än i sympatiserande ordalag samt att de förslag till reportage som på nått sätt kan gynna Sverigedemokraterna och deras invandringspolitik får inte bli några reportage.

Marcus Birro beskriver journalistkåren som fega hyenor som håller varandra bakom ryggen. Journalisterna har blivit som en egen elit som inte längre är en garanti för att upprätthålla våra demokratiska värderingar.

“Jag insåg aldrig att alla andra skyddade varandra, att de kände varandra, bodde i samma rika medelklassghetton, umgicks med varandra, drack samma drinkar vid samma förbannade grillmiddagar. Jag förstod aldrig att journalister är hyenor och gamar men vad värre är, de är fega hyenor och gamar eftersom inte en enda av dem vågar eller kan arbeta eller ens tänka en enda egen tanke själv.”

Även om Julia Cesars version inte stämmer, även om hon hittat på allt och Niklas Orrenius på DN inte alls uppträtt som en journalist, utan som ett helgon. Så är det här problemet inte en enskild händelse. Utan något som händer om och om igen. Även om Niklas Orrenius version skulle vara sann i minsta detalj så måste vi protestera mot hur journalister beter sig. Media ska granska etablissemanget och inte folket. Med åtminstone ett minimum av folkvett.